Pasient og pårørende

Her kommer en gjesteblogg fra Cathrine:

Det er nøyaktig tre år siden jeg blogget sist. Da var jeg over meg av begeistring for å ha avsluttet cellegiftsbehandlingen jeg hadde gjennomgått i et halvt års tid etter at jeg fikk diagnosen kreft. Livet som pasient har satt sine dype spor, og i etterkant av den tøffe behandlingen har jeg slitt, og sliter fortsatt, med fatigue (utmattelse pga. cellegift). Jeg er fremdeles pasient av Radiumhospitalet, og skal til ny kontroll i januar. Men. I høst kom det nok et sjokk for familien Bentsen:

Mamma fikk diagnosen kreft.
Hun ble pasient av Radiumhospitalet.

Mor og datter pasienter på Radiumhospitalet samtidig.

Er det mulig?!

Igjen er verden snudd opp-ned. Usikkerhet. Tårer. Cellegift. Sykehuslukt. Tårer. Medisiner vi aldri trodde vi skulle se igjen. Fortvilelse. Redsel. Tårer. Håravfall. Basilusk-skrekk. Anti-bac. Tunge stunder.

Men midt oppi alt det triste og alle tårene, så har vi en fantastisk evne til å se positivt på livet, le og glede oss over små ting. Muffins på en tirsdag, en marihøne på kjøkkenvinduet, en fin sang på radioen, en smilende lege på sykehuset, en omtenksom sykepleier, lista er lang. Vi setter stor pris på all omtanken vi har fått. En telefonsamtale, sms, mail eller hilsen fra familie, venner og arbeidskollegaer betyr så enormt mye og lyser opp hverdagen. En kringle på trappa en fredags formiddag, en gave i posten på en helt vanlig mandag, blomster på døra fra nære og kjære, ting som varmer hjertet. Vi ler masse av f.eks. Asbjørn Brekke-show, Truls Svendsen som turner på Senkveld, elektrosjokk-håndball på Golden Goal. Og vi heier så godt vi kan på Strømsgodset fra tv-kroken.

Livet som pasient er forferdelig tøft, men det å være pårørende er også fryktelig vanskelig. Man får liksom ikke gjort noe som pårørende. Annet enn å hjelpe til så godt man kan, være til stede, oppmuntre når det trengs, tilby ei hand å holde i, gråte og le sammen, utføre praktiske gjøremål, lage favorittmaten til pasienten når matlysten plutselig dukker opp. Når man har erfaring som både pasient og pårørende, vet man at slike ting betyr så ufattelig mye. Eller, det betyr alt.

En stor takk til alle som støtter oss, vi setter umåtelig stor pris på omtanken deres!

Cathrine :-)

Og husk! Kan man være glad for lite, har man mye å være glad for!  

Om lite allt möjligt

Som ni kanske sett är den nya designen på nor92.com uppe och går nu. Lovade ju att blogga när så var fallet så då kör vi.
Om hemsidan kan sägas att den blivit bra, men vi har ambitioner om att göra den än bättre. Jarle Gommerud gör ett jättejobb här och det känns kul att kunna få hjälpa till lite.
Räkna med fler NOR-TV-inslag framöver.

Efter att ha tränat seniorinnebandylag i 19 år är jag i år för första gången pojklagstränare. Eller guttelagstrener om vi ska ta det på norska.
Jag basar i år över NOR 92:s elvaåringar som har ett lag i G11 och ett i G12. I dag hade vi seriepremiär hemma mot Bygdö/Monoliten. Med tanke på att det var första matchen och att jag bytte runt sjukt mycket i femmorna imponerade killarna på mig. De klarade av att ta de besked de fick och stundtals spelade vi riktigt fin innebandy. Blir spännande att få leda det här laget den här säsongen. Här finns det gott om talang ska sägas.
Redan i morgon, söndag, är det två nya matcher, då i G11-klassen.

Samma dag spelar A-laget vårt match. Borta mot Vålerenga jagar man sjätte raka segern. Finns inget som tyder på att NOR:s förlustnolla spricker i morgon.
Så klart är jag glad över att A-laget gör det bra, men jag måste sätta frågetecken för hur det är ställt med norsk innebandy egentligen. De matcher jag sett så här långt i division I är skrämmande.
Det är på tok för många dåliga lag.
Helt klart måste något göras. Jag tycker faktiskt att nivån på norsk elitinnebandy bara blivit sämre och sämre under de sex år jag varit i landet.
Att tillsätta en landslagskommitté kan vara ett steg i rätt riktning, men jag blir allt mer övertygad om att man måste göra något med seriesystemet oxå.
Kanske åtta elitserielag och så bara tio lag i 1.div öst?
Tycker egentligen att en elitserie ska innehålla tolv lag, men som det är nu finns det inte tolv seriösa och bra nog lag här i Norge.
Genom att minska antalet lag i de två bästa serierna får man en liten bättre spets och det menar jag behövs.
OBS! Detta är min personliga synpunkt och inget som NOR 92 står bakom.
 
1-0 hemma mot Reading. Liverpool fortsätter att imponera.

Hade sex rätt på norsk V75 dag och fem rätt på svensk V75. Det gav mig 0 kronor. Kul.

Men sportslig sett var det fantastiskt kul att se världens bästa kallblod Tekno Odin och att Yarrah Boko såg superläcker ut i sin comeback.

Är lite sen med detta, men Bron är en fantastisk TV-serie. Se den ni som inte gjort det.

Har förstått att svenske förbundskaptenen Jan-Erik Vaara sökt efter brunkarspelare till sitt landslag. Han skulle gilla norsk innebandy.

Så bra som Ulf Lundell är på sin nya platta har han inte varit på länge.

Efter i morgon är det bara två lag som kan vinna Tippeligan. Så säker är jag på att Molde vinner på Marienlyst. Jag hoppas att jag har fel.




Jag fattar fortfarande inte att Sverige vände 0-4 borta mot Tyskland till 4-4. Borta mot Tyskland. I fotboll. Det är helt sjukt.