I slutet av förra bloggen lovade jag att jag nästa gång jag skrev skulle vara på bättre humör. Det är jag inte.
Och det stör mig. Jag borde vara glad. Liverpool slog United förra veckan, Godset säkrade nytt kontrakt, har haft min syster på besök i veckan och jag ska snart åka hem till Sverige för att fira Mullsjö AIS:s 20-årsjubileum.
Men jag klarar ändå inte att vara glad.
Grunden till det är givetvis gårdagskvällens match mot Bärums Verk. Trots ledning 5-1 inför sista torskade vi med 5-6, sista målet gjorde de på straff med 30 sekunder kvar att spela.
Tyngre förluster får man leta efter och det har inte blivit många timmars sömn i natt.
Direkt efter matchen riktades min ilska mot domarparet. Jag tycker fortfarande att de ändrade sin bedömningsnivå i sista perioden och att de inte helt klarade att fortsätta ha kontroll när tempot höjdes.
Men när jag var inne i deras omklädningsrum efter matchen hade vi en bra dialog och jag fick svar på deras syn. Jag är inte enig i allt som de sa, men köper mycket av det. Framför allt är jag nöjd med att de hade svar på frågorna och kunde förklara utan att komma med några dåliga ursäkter.
Men desto mer jag tänker på matchen kommer jag fram till detta: DET VAR INTE DOMARNAS FEL ATT VI FÖRLORADE MATCHEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Vi måste gå in i oss själva och fråga oss hur vi så fullständigt kan tappa en match som vi har full kontroll över i två perioder. I 40 minuter gör vi allt som vi sagt och så mister vi huvudena totalt i sista perioden. Bärums Verk gör vad de kan för att trasha sönder matchen och få oss ur balans. Det lyckas till 100 procent och det stör mig fruktansvärt mycket.
Man kan som sagt skylla hur mycket som helst på utvisningarna vi får, men ärligt talat hade vi domarna med oss också. Straffen vi fick (och missade) föregicks av Bärums Verk borde haft frislag, femminutaren de fick på slutet kan också diskuteras.
Nej, vi hade alla möjligheter att avgöra det här själva. Spel 5 mot 3 i över en minut, straffslag och mängder av chanser.
Och så möjligheten när Jaxx lyfter bollen mot ett tomt BV-mål (de har tagit ut målvakten). Bollen är på väg in i mål, men Bärums Verk har hunnit att byta och målvakten Johnny Wallenius flyger genom luften som Superman och räddar bollen.
Det är det absolut sjukaste jag sett på en innebandyplan.
Där borde speakern ha skrikit: JOHHNNNY WAAAALENIUS!
Hjälper alltid att skriva av sig sin frustration och långsamt börjar jag bli klar för helgen. Ska tillsammans med syster Anna nu sätta mig i bilen och köra hem till Habo. Middag hos världens bästa föräldrar, ett besök hos Victor o Camilla står på programmet i kväll.
I morgon är det Mullsjö AIS som gäller. De firar sitt 20-årsjubileum i morgon. Jag ska först spela en turnering där vi i Old Boys-laget antagligen kommer vinna hur lätt som helst.
Därefter väntar seriematch mot Färjestaden innan det blir bankett på hotellet i Mullsjö. Jag ska vara konferencier. Lite orolig över min heshet efter matchen i går, men räknar med att den släpper.
Och nästa gång jag skriver SKA jag vara på bättre humör!
30.10.09
20.10.09
En fantastisk tisdag - eller inte
Till er som ännu inte läst Cathrines gästblogg är det bara att scrolla ner o läsa.
Cathrine är trots helvetet hon gått igenom ganska positiv.
Det är inte jag just i kväll.
Låt mig berätta om min tisdag. Den började klockan 09.00 hos en tandläkare i Mjöndalen. Där fick besked om att jag måste rotfylla en tand. Borrningen sattes igång och först en timme senare, efter att ha fått ligga med sådär en miljon slangar, plastdukar och borrar i munnen kunde jag åka på jobb. Men tro inte att jag är färdig. Ska dit om två veckor igen för en ny omgång på sådär en dryg timme. Om jag längtar dit?
Nej, tror inte det.
Det värsta med det här är faktiskt inte plågan av att totalt ligga i över två timmar hos en tandläkare, inte heller att det kommer kosta mig runt 4500 norska kronor. Nej, det värsta är att mina föräldrar i över ett år tjatat på att jag borde gå till tandläkaren för att undvika nåt stort hål. Har jag lyssnat?
Nej, men i fortsättningen ska jag alltid lyssna på mina kloka föräldrar.
Tisdagen fortsatte med en ok dag på jobb innan det var dags att åka till match mot Sveiva hemma i Solberghallen.
Med tanke på rotfyllningshistorien låg en förlust i korten. Och så blev det. Vi spelade håglöst, tafatt och skitdåligt.
Sveiva behövde inte ens vara bra för att slå oss.
Tydligen orkade vi inte ställa om till ny match efter i lördags. Hoppas vi lärt oss nåt av detta.
Vill passa på att ge beröm till domarna i kvällens match. Möjligt några av mina spelare inte håller med, men jag tycker domarna höll en konsekvent nivå med bra flyt genom hela matchen. Det enda negativa med det är att man inte kan skylla förlusten på domarna.......
Och så för att toppa den här fantastiska tisdagen drar man hem för att se Liverpool-Lyon i Champions league. Liverpool leder med 1-0 när jag slår på TV:n. Borde förstått att mitt oflyt ska smitta med sig så helt logiskt vänder Lyon och vinner matchen med 2-1.
Om jag en dag gör en lista över de värsta dagarna i mitt liv så skulle det förvåna mig om inte den här tisdagen kommer i vart fall topp tre.
Skriver snart igen. Är förhoppningsvis lite mer positiv då.
Cathrine är trots helvetet hon gått igenom ganska positiv.
Det är inte jag just i kväll.
Låt mig berätta om min tisdag. Den började klockan 09.00 hos en tandläkare i Mjöndalen. Där fick besked om att jag måste rotfylla en tand. Borrningen sattes igång och först en timme senare, efter att ha fått ligga med sådär en miljon slangar, plastdukar och borrar i munnen kunde jag åka på jobb. Men tro inte att jag är färdig. Ska dit om två veckor igen för en ny omgång på sådär en dryg timme. Om jag längtar dit?
Nej, tror inte det.
Det värsta med det här är faktiskt inte plågan av att totalt ligga i över två timmar hos en tandläkare, inte heller att det kommer kosta mig runt 4500 norska kronor. Nej, det värsta är att mina föräldrar i över ett år tjatat på att jag borde gå till tandläkaren för att undvika nåt stort hål. Har jag lyssnat?
Nej, men i fortsättningen ska jag alltid lyssna på mina kloka föräldrar.
Tisdagen fortsatte med en ok dag på jobb innan det var dags att åka till match mot Sveiva hemma i Solberghallen.
Med tanke på rotfyllningshistorien låg en förlust i korten. Och så blev det. Vi spelade håglöst, tafatt och skitdåligt.
Sveiva behövde inte ens vara bra för att slå oss.
Tydligen orkade vi inte ställa om till ny match efter i lördags. Hoppas vi lärt oss nåt av detta.
Vill passa på att ge beröm till domarna i kvällens match. Möjligt några av mina spelare inte håller med, men jag tycker domarna höll en konsekvent nivå med bra flyt genom hela matchen. Det enda negativa med det är att man inte kan skylla förlusten på domarna.......
Och så för att toppa den här fantastiska tisdagen drar man hem för att se Liverpool-Lyon i Champions league. Liverpool leder med 1-0 när jag slår på TV:n. Borde förstått att mitt oflyt ska smitta med sig så helt logiskt vänder Lyon och vinner matchen med 2-1.
Om jag en dag gör en lista över de värsta dagarna i mitt liv så skulle det förvåna mig om inte den här tisdagen kommer i vart fall topp tre.
Skriver snart igen. Är förhoppningsvis lite mer positiv då.
14.10.09
I'm standing tall
Nok en gang har Mikael gitt meg anledning til å gjesteblogge – takk!
Jeg har alltid synes at oktober har vært årets aller beste måned. Det er nemlig bursdagsmåneden med stor B! Og de som kjenner meg godt vet at jeg er over gjennomsnittet glad i høytidsdager, og da spesielt bursdager og jul. Jeg elsker å stelle i stand til slike festligheter! Men i år har oktober fått en litt annen betydning. Det er nemlig en helt spesiell grunn til at jeg har gledet meg til oktober 2009…
Kreftsykdommen har medført 12 knallharde runder med cellegift som har vart i over 6 måneder nå. Det har vært med tunge skritt jeg har tatt turen opp i 8. etasje på Sykehuset Buskerud annenhver uke for litt påfyll med gift. Til tider har behandlingen vært nesten uutholdelig, og jeg har hatt mange tunge stunder. Men, min målsetting har hele tiden vært å være ferdig med cellegift til bursdagen min 27. oktober. Og det er med stor glede jeg kan skrike ut at målet er nådd;
JEG ER FERDIG MED CELLEGIFTSBEHANDLINGEN!
Det er fantastisk deilig at den tøffe tiden med cellegift er over, og da snakker jeg nok for mamma, pappa og Mikael også. De tre har hatt litt å stri med når jeg har tatt behandling gitt… Har nok ikke vært helt enkel å ha med å gjøre de ukene det har stått på som verst. De er verdens beste sykepleiere, og jeg beundrer deres omsorgsevne og ikke minst tålmodighet! Tusen millioner takk for den enorme støtten! Hva skulle jeg ha gjort uten dere??
Nå som behandlingen er et tilbakelagt stadium ser jeg frem til å kunne begynne ferden mot det normale liv igjen. Det kommer nok til å ta lang tid, for jeg er ekstremt sliten både fysisk og psykisk. Kroppen trenger mye hvile og jeg har lovet meg selv at jeg skal ta tiden til hjelp, og skynde meg langsomt. Og tid vil det ta. Det blir mange undersøkelser og kontroller fremover, og på en måte er jo det selvsagt betryggende. Men likevel vil det ligge et spøkelse i bakgrunnen som vil tenke dersomatte hvisomatte…
Kreftsykdommen og cellegiftsmarerittet har satt sine dype spor, og det vil nok dessverre henge over meg hele livet. Å være alvorlig syk er ingen spøk, og det er fryktelig mange tanker som har vandret inne i hodet mitt i denne perioden. Ikke alle like positive…
Så, jeg vil nok en gang benytte anledningen til å rette en stor takk til alle dere superpositive mennesker der ute som har vist enorm omsorg for unge frk. Bentsen i denne perioden. Jeg er veldig ydmyk ovenfor all den støtten jeg har fått fra fjern og nær, og jeg har egentlig ikke ord for hva det har betydd for meg i denne vanskelige tiden. Takk til dere alle sammen!
Noen fortjener en spesiell hilsen:
Til alle jentene på damelaget til Nor 92:
Takk for at dere har gitt meg inspirasjonen til å stå på i en litt annerledes kamp enn det vi er vant med. Snart er lagleder’n forhåpentligvis tilbake hver uke og da blir det konstant masing om betaling av lisenser, særavgifter, salg av toalettpapir, kjørepenger osv.! Og kanskje litt godteri etter at vi har vunnet kamper??
Til alle med et blått hjerte som banker for Nor 92:
Det finnes så utrolig mange fantastisk flotte mennesker i klubben vår! Tusen takk for alle hyggelige kommentarer og hilsninger jeg har fått! Jeg er kjempestolt av å være en Tiger! Og forresten, jeg gleder meg stort til å se Kjetil og Terje med de rosa prinsesseveskene sine på herrekampene! Grunn nok til å ta turen til Solberghallen spør du meg…
Til alle i 4.etg på Norli:
Verdens beste kollegaer! Det miljøet og samholdet vi har i markeds- og kategoriavdelingen er helt unikt og noe jeg har savnet kjempemasse dette året. Gleder meg til å være på plass igjen, for jeg har tross alt gått glipp av mye moro i året som har gått. Hvem skal for eksempel være ansvarlig for Adventskalenderne og Lucia-toget når både jeg og Maria ikke er på plass i desember?? Det bekymrer meg veldig…
Til alle på onkologisk avdeling, Sykehuset Buskerud:
Snakk om mennesker som har havnet på rett hylle her i livet, mine engler i hvitt! Tusen takk for måten dere har tatt i mot meg og mine på. Dere har trøstet, motivert og inspirert meg til å holde motet oppe, og jeg har aldri følt meg utrygg hos dere. En spesiell takk går til min faste sykepleier Siri som med sin eminente kompetanse har lokket fram blodårene mine og stukket meg hele 30 ganger. Jeg hater de stikkene, men med bedøvelsesplaster for barn har det stort sett gått som en drøm. Men nå er det heldigvis over!
2009 har foreløpig vært fylt med enorme mengder tårer, ekstremt mange bekymringer, en hel del sinne, mye utålmodighet, men likevel mange Cathrine-gleder. Jeg skal innrømme at jeg er en smule stolt av meg selv for måten jeg har kommet meg gjennom dette helvete på. For det er virkelig et helvete, noe jeg ikke unner noen i hele verden å oppleve, verken som pasient eller pårørende.
Min kamp er ikke over, men jeg har kommet et godt stykke på vei. Jeg tenker fortsatt positivt, og jeg er stolt av å kunne si som tidligere Idolvinner Kjartan Salvesen:
I’m standing tall
I’ve been through it all
I said to myself I’ll never fall
Cause I’ve been through hell, got up when I fell
I promised myself I’d live to tell
And I’m standing tall…
Cathrine
PS: Kampen mot kreft koster. For alle som kjemper og overlever. For de som kjemper og dør. For alle som skal videre i livet. For alle som forsker og hjelper. Kreftforeningen er der for alle. Om du har lyst til å støtte Kreftforeningens uttrettelige arbeid – sjekk http://www.kreftforeningen.no/.
Jeg oppfordrer alle til å bli medlem!
Jeg har alltid synes at oktober har vært årets aller beste måned. Det er nemlig bursdagsmåneden med stor B! Og de som kjenner meg godt vet at jeg er over gjennomsnittet glad i høytidsdager, og da spesielt bursdager og jul. Jeg elsker å stelle i stand til slike festligheter! Men i år har oktober fått en litt annen betydning. Det er nemlig en helt spesiell grunn til at jeg har gledet meg til oktober 2009…
Kreftsykdommen har medført 12 knallharde runder med cellegift som har vart i over 6 måneder nå. Det har vært med tunge skritt jeg har tatt turen opp i 8. etasje på Sykehuset Buskerud annenhver uke for litt påfyll med gift. Til tider har behandlingen vært nesten uutholdelig, og jeg har hatt mange tunge stunder. Men, min målsetting har hele tiden vært å være ferdig med cellegift til bursdagen min 27. oktober. Og det er med stor glede jeg kan skrike ut at målet er nådd;
JEG ER FERDIG MED CELLEGIFTSBEHANDLINGEN!
Det er fantastisk deilig at den tøffe tiden med cellegift er over, og da snakker jeg nok for mamma, pappa og Mikael også. De tre har hatt litt å stri med når jeg har tatt behandling gitt… Har nok ikke vært helt enkel å ha med å gjøre de ukene det har stått på som verst. De er verdens beste sykepleiere, og jeg beundrer deres omsorgsevne og ikke minst tålmodighet! Tusen millioner takk for den enorme støtten! Hva skulle jeg ha gjort uten dere??
Nå som behandlingen er et tilbakelagt stadium ser jeg frem til å kunne begynne ferden mot det normale liv igjen. Det kommer nok til å ta lang tid, for jeg er ekstremt sliten både fysisk og psykisk. Kroppen trenger mye hvile og jeg har lovet meg selv at jeg skal ta tiden til hjelp, og skynde meg langsomt. Og tid vil det ta. Det blir mange undersøkelser og kontroller fremover, og på en måte er jo det selvsagt betryggende. Men likevel vil det ligge et spøkelse i bakgrunnen som vil tenke dersomatte hvisomatte…
Kreftsykdommen og cellegiftsmarerittet har satt sine dype spor, og det vil nok dessverre henge over meg hele livet. Å være alvorlig syk er ingen spøk, og det er fryktelig mange tanker som har vandret inne i hodet mitt i denne perioden. Ikke alle like positive…
Så, jeg vil nok en gang benytte anledningen til å rette en stor takk til alle dere superpositive mennesker der ute som har vist enorm omsorg for unge frk. Bentsen i denne perioden. Jeg er veldig ydmyk ovenfor all den støtten jeg har fått fra fjern og nær, og jeg har egentlig ikke ord for hva det har betydd for meg i denne vanskelige tiden. Takk til dere alle sammen!
Noen fortjener en spesiell hilsen:
Til alle jentene på damelaget til Nor 92:
Takk for at dere har gitt meg inspirasjonen til å stå på i en litt annerledes kamp enn det vi er vant med. Snart er lagleder’n forhåpentligvis tilbake hver uke og da blir det konstant masing om betaling av lisenser, særavgifter, salg av toalettpapir, kjørepenger osv.! Og kanskje litt godteri etter at vi har vunnet kamper??
Til alle med et blått hjerte som banker for Nor 92:
Det finnes så utrolig mange fantastisk flotte mennesker i klubben vår! Tusen takk for alle hyggelige kommentarer og hilsninger jeg har fått! Jeg er kjempestolt av å være en Tiger! Og forresten, jeg gleder meg stort til å se Kjetil og Terje med de rosa prinsesseveskene sine på herrekampene! Grunn nok til å ta turen til Solberghallen spør du meg…
Til alle i 4.etg på Norli:
Verdens beste kollegaer! Det miljøet og samholdet vi har i markeds- og kategoriavdelingen er helt unikt og noe jeg har savnet kjempemasse dette året. Gleder meg til å være på plass igjen, for jeg har tross alt gått glipp av mye moro i året som har gått. Hvem skal for eksempel være ansvarlig for Adventskalenderne og Lucia-toget når både jeg og Maria ikke er på plass i desember?? Det bekymrer meg veldig…
Til alle på onkologisk avdeling, Sykehuset Buskerud:
Snakk om mennesker som har havnet på rett hylle her i livet, mine engler i hvitt! Tusen takk for måten dere har tatt i mot meg og mine på. Dere har trøstet, motivert og inspirert meg til å holde motet oppe, og jeg har aldri følt meg utrygg hos dere. En spesiell takk går til min faste sykepleier Siri som med sin eminente kompetanse har lokket fram blodårene mine og stukket meg hele 30 ganger. Jeg hater de stikkene, men med bedøvelsesplaster for barn har det stort sett gått som en drøm. Men nå er det heldigvis over!
2009 har foreløpig vært fylt med enorme mengder tårer, ekstremt mange bekymringer, en hel del sinne, mye utålmodighet, men likevel mange Cathrine-gleder. Jeg skal innrømme at jeg er en smule stolt av meg selv for måten jeg har kommet meg gjennom dette helvete på. For det er virkelig et helvete, noe jeg ikke unner noen i hele verden å oppleve, verken som pasient eller pårørende.
Min kamp er ikke over, men jeg har kommet et godt stykke på vei. Jeg tenker fortsatt positivt, og jeg er stolt av å kunne si som tidligere Idolvinner Kjartan Salvesen:
I’m standing tall
I’ve been through it all
I said to myself I’ll never fall
Cause I’ve been through hell, got up when I fell
I promised myself I’d live to tell
And I’m standing tall…
Cathrine
PS: Kampen mot kreft koster. For alle som kjemper og overlever. For de som kjemper og dør. For alle som skal videre i livet. For alle som forsker og hjelper. Kreftforeningen er der for alle. Om du har lyst til å støtte Kreftforeningens uttrettelige arbeid – sjekk http://www.kreftforeningen.no/.
Jeg oppfordrer alle til å bli medlem!
12.10.09
Mörkt
Träningen i dag blev inte helt som vi trott.
Först hade vi ingen nyckel till förrådet med sargen, men det löste sig med hjälp av Börre tämligen fort.
Så kom träningen i gång och övningarna avverkades som de skulle.
När vi skulle spela gjorde vi klart för landskamp mellan Sverige och Norge. Efter första tiominutersperioden (av tre) ledde norrmännen, coachade av Espen, med 1-0. När så den andra perioden ska börja inträffar det märkliga.
Det blir helt mörkt. Först misstänker svenskarna att norrmännen blivit rädda för att mista sin ledning och saboterat med elektriciteten. Norrmännen å sin sida skyller på svenskarna.
Men ljust blir det inte.
Det konstateras snart att det är mörkt i hela området. Alla är eniga om att skaderisken är alltför stor för att träna vidare så träningen avbryts.
När jag så kommer ut på parkeringen är allt fortfarande mörkt, nästan så jag inte hittar bilen.
Bilfärden hem var en av de märkligaste jag varit med om. Allt, precis allt var mörkt. Inga affärer, inga bensinstationer, inga hus, inga rödljus, ingenting lös. Det enda lyset kom från alla bilar som var ute och körde.
Nästan spöklikt faktiskt, men så plötsligt, bara nån halv kilometer från mitt hem fungerade alla lys.
Hade varit strömavbrott hemma också, men lyckligtvis inte så länge.
Men en märklig upplevelse var det i alla fall.
Annars är humöret på topp efter gårdagens 9-5 mot Slevik. Spelet går det att anmärka på, men vi visar fin moral och arbetsvilja genom hela matchen och kontrollerar matchen ganska bra ändå. Tre poäng på de två första matcherna är vi väldigt nöjda med. Viktigt att fortsätta jobba stenhårt nu och ta en match åt gången. Närmast tuffa Sagene på bortaplan.
Hoppas bara vi klarar oss utan strömavbrott på veckans resterande träningar.....
Det enda positiva med Sveriges förlust mot Danmark var att Lars Lagerbäck nu avgår. Jag har aldrig gillat honom, men ska erkänna att de resultat han nått med landslaget har varit enastående. Men nog borde han ha bytts ut redan efter EM-fiaskot 2008?!
Jag har tidigare lanserat Roland Nilsson som förbundskapten. Västgöta-Bladets sportreporter Per Ström har kraftift ifrågasatt mig och bett mig komma med nån motivering.
Då undrar jag bara, Ström: Har du sett Malmö FF de sista matcherna?!
Håller det som motivering?
Tror väl kanske inte det blir Roland Nilsson som tar över efter Lagerbäck utan tror mer förbundet safar och tar Jörgen Lennartsson, nuvarande U21-kapten.
Det känns tråkigt. Då ser jag hellre Erik Hamrén eller Jan Jönsson.
Men Roland Nilsson är fortfarande min man för jobbet.
Detta är förhoppningsvis en bra vecka. Om bara blodvärdena är de rätta börjar Cathrine sin sista behandling för cancern i morgon tisdag. På onsdag eftermiddag är hon helt färdig. Hon kommer som vanligt vara sjukt sliten och dålig resten av veckan, men sen är allt förhoppningsvis slut.
Det längtar jag till.
Av denna grund har Cathrine fått lov att gästblogga igen. Så på onsdag kan ni läsa en ny blogg av Cathrine.
Missa inte det!
Först hade vi ingen nyckel till förrådet med sargen, men det löste sig med hjälp av Börre tämligen fort.
Så kom träningen i gång och övningarna avverkades som de skulle.
När vi skulle spela gjorde vi klart för landskamp mellan Sverige och Norge. Efter första tiominutersperioden (av tre) ledde norrmännen, coachade av Espen, med 1-0. När så den andra perioden ska börja inträffar det märkliga.
Det blir helt mörkt. Först misstänker svenskarna att norrmännen blivit rädda för att mista sin ledning och saboterat med elektriciteten. Norrmännen å sin sida skyller på svenskarna.
Men ljust blir det inte.
Det konstateras snart att det är mörkt i hela området. Alla är eniga om att skaderisken är alltför stor för att träna vidare så träningen avbryts.
När jag så kommer ut på parkeringen är allt fortfarande mörkt, nästan så jag inte hittar bilen.
Bilfärden hem var en av de märkligaste jag varit med om. Allt, precis allt var mörkt. Inga affärer, inga bensinstationer, inga hus, inga rödljus, ingenting lös. Det enda lyset kom från alla bilar som var ute och körde.
Nästan spöklikt faktiskt, men så plötsligt, bara nån halv kilometer från mitt hem fungerade alla lys.
Hade varit strömavbrott hemma också, men lyckligtvis inte så länge.
Men en märklig upplevelse var det i alla fall.
Annars är humöret på topp efter gårdagens 9-5 mot Slevik. Spelet går det att anmärka på, men vi visar fin moral och arbetsvilja genom hela matchen och kontrollerar matchen ganska bra ändå. Tre poäng på de två första matcherna är vi väldigt nöjda med. Viktigt att fortsätta jobba stenhårt nu och ta en match åt gången. Närmast tuffa Sagene på bortaplan.
Hoppas bara vi klarar oss utan strömavbrott på veckans resterande träningar.....
Det enda positiva med Sveriges förlust mot Danmark var att Lars Lagerbäck nu avgår. Jag har aldrig gillat honom, men ska erkänna att de resultat han nått med landslaget har varit enastående. Men nog borde han ha bytts ut redan efter EM-fiaskot 2008?!
Jag har tidigare lanserat Roland Nilsson som förbundskapten. Västgöta-Bladets sportreporter Per Ström har kraftift ifrågasatt mig och bett mig komma med nån motivering.
Då undrar jag bara, Ström: Har du sett Malmö FF de sista matcherna?!
Håller det som motivering?
Tror väl kanske inte det blir Roland Nilsson som tar över efter Lagerbäck utan tror mer förbundet safar och tar Jörgen Lennartsson, nuvarande U21-kapten.
Det känns tråkigt. Då ser jag hellre Erik Hamrén eller Jan Jönsson.
Men Roland Nilsson är fortfarande min man för jobbet.
Detta är förhoppningsvis en bra vecka. Om bara blodvärdena är de rätta börjar Cathrine sin sista behandling för cancern i morgon tisdag. På onsdag eftermiddag är hon helt färdig. Hon kommer som vanligt vara sjukt sliten och dålig resten av veckan, men sen är allt förhoppningsvis slut.
Det längtar jag till.
Av denna grund har Cathrine fått lov att gästblogga igen. Så på onsdag kan ni läsa en ny blogg av Cathrine.
Missa inte det!
4.10.09
Kanelbullens dag
4 oktober är en viktig dag. Det är nämligen kanelbullens dag. Något jag mindes på av Cathrine, som dagen till ära bakar muffins (inte så logiskt, men gott ändå).
Och visst är det nåt nostalgiskt med kanelbullar. Det är inte utan att man tänker tillbaka på när mamma Lena stod o bakade bullar när man kom hem från skolan.
Varma bullar och kall mjölk - det är barndomsminnen det!
Men i dag är det alltså muffins som gäller. Både choklad o vanlig muffins bakas och jag må säga att Cathrine visar upp oanade kunskaper i köket.
Stör mig mer och mer på vårt långa uppehåll mellan match ett och två. Speciellt när man tänker på att varken vi eller Slevik hade match den här helgen och att det bara är vi som ska spela nästa helg.
Varför kunde inte vi spelat den här helgen då?
Som sagt: Bara i norska innebandyförbundet.
Extremt viktig seger för Godset i går, men spelmässigt var inte matchen mot Bodö/Glimt en höjdare. Men bara inte Godset rotar bort det i nästa match mot Lyn nu så borde det kunna bli Tippeligaspel nästa år också. I vart fall borde de klara en kvalplats.
NHL-säsongen har börjat. Har klarat att se tre matcher och de flesta målen i övriga matcher så här långt. Konstaterar följande:
Ovetchkin är världens bästa hockyespelare.
Detroit ser gamla och tröga ut.
Mitt gamla favoritlag Colorado har gjort två jättematcher. De hade en urusel säsong i fjol, kanske har de fått till sin generationsväxling nu?
Jag ska i år, förutom Colorado då, följa extra noga med, Chicago, de har enligt mig ett väldigt spännande lag med lirare som Toews, Sharp, Kane och den hårdskjutande backen Byfuglien (stavas det så?)
Ny seger för Mullsjö i går. 3-2 borta mot Göteborg imponerar och även om det är tidigt på säsongen ser det ut som om det bara är Landskrona som på allvar kan utmana.
Chelsea-Liverpool i eftermiddag blir en höjdare, men som vanligt är jag negativ. Inte förlorar Chelsea två ligamatcher i rad?
Nej, nu väntar nybakta muffins och revansch i brädspelet På Spåret. Den här gången tänker jag inte låta Cathrine vinna.
Och visst är det nåt nostalgiskt med kanelbullar. Det är inte utan att man tänker tillbaka på när mamma Lena stod o bakade bullar när man kom hem från skolan.
Varma bullar och kall mjölk - det är barndomsminnen det!
Men i dag är det alltså muffins som gäller. Både choklad o vanlig muffins bakas och jag må säga att Cathrine visar upp oanade kunskaper i köket.
Stör mig mer och mer på vårt långa uppehåll mellan match ett och två. Speciellt när man tänker på att varken vi eller Slevik hade match den här helgen och att det bara är vi som ska spela nästa helg.
Varför kunde inte vi spelat den här helgen då?
Som sagt: Bara i norska innebandyförbundet.
Extremt viktig seger för Godset i går, men spelmässigt var inte matchen mot Bodö/Glimt en höjdare. Men bara inte Godset rotar bort det i nästa match mot Lyn nu så borde det kunna bli Tippeligaspel nästa år också. I vart fall borde de klara en kvalplats.
NHL-säsongen har börjat. Har klarat att se tre matcher och de flesta målen i övriga matcher så här långt. Konstaterar följande:
Ovetchkin är världens bästa hockyespelare.
Detroit ser gamla och tröga ut.
Mitt gamla favoritlag Colorado har gjort två jättematcher. De hade en urusel säsong i fjol, kanske har de fått till sin generationsväxling nu?
Jag ska i år, förutom Colorado då, följa extra noga med, Chicago, de har enligt mig ett väldigt spännande lag med lirare som Toews, Sharp, Kane och den hårdskjutande backen Byfuglien (stavas det så?)
Ny seger för Mullsjö i går. 3-2 borta mot Göteborg imponerar och även om det är tidigt på säsongen ser det ut som om det bara är Landskrona som på allvar kan utmana.
Chelsea-Liverpool i eftermiddag blir en höjdare, men som vanligt är jag negativ. Inte förlorar Chelsea två ligamatcher i rad?
Nej, nu väntar nybakta muffins och revansch i brädspelet På Spåret. Den här gången tänker jag inte låta Cathrine vinna.
Abonner på:
Innlegg (Atom)
