Om idoldyrkan, Bruce Springsteen, förlustrader och en del annat

Har som vanligt gått alltför lång tid mellan mina bloggar. Den stora anledningen till att jag bloggar nu är att jag blev inspirerad av "Kingens" blogg om idoler.
Han nämnde Ray Bourque som sin stora idol. Också jag hade min första idol i hockeyns värld. Under min barndom spelade vi alltid landbandy på Kråkerydsskolan, inte bara på skoltid utan i stort sett under all ledig tid.
Oftast var det fasta lag och jag minns att mina lagkompisar "Lövet" alltid var "Masken" Carlsson, Nicklasson var Fredrik Olausson och som målvakt hade vi Pecka Lindmark. Rollen som honom tog Erik Edman, han som senare blev proffs och landslagsspelare i fotboll.
Jag själv var alltid, utan undantag, Thomas Steen.
Vet inte om alla vet vem Steen är. Han är kanske inte en av de mest namnkunniga, men ändå en av de mest meriterade svenska hockeyspelarna. I NHL var han Winnipeg Jets trogen och tröja nummer 25 är upphängd i Glendale Arena (laget Winnipeg heter numer Phoenix). Totalt blev det 950 matcher i NHL. Under dem gjorde Thomas Steen 817 poäng, varav 264 mål.
Så där, "Kingen", har du min idol.

Ska givetvis nämna Peter Forsberg som jag tidigt fick upp ögonen för och som är den stora grunden till att jag hejar på Modo. Med tanke på att "Foppa" bara är året äldre än mig vore det fel att kalla han för idol, men en stor förebild har han alltid varit.
Både "Foppa" och Steen var extrema lagspelare som alltid gav allt för laget och dessutom har de alltid visat stor klubbkänsla.

Så till nåt mindre roligt. Vår förlustrad i norska elitserien. Bara att erkänna att det går tungt för oss om dagen. Men jag väljer ändå att vara optimist. De två senaste matcherna har varit fall framåt och den glöden och arbetsviljan vi visat gör att jag är övertygad om att det vänder när som helst.

Jag hoppas också det vänder för Hide a-lite Mullsjö AIS i svenska superligan. De har det också tufft om dagen.
I helgen tillbringade jag en helg i Göteborg där jag tillsammans med världens bästa föräldrar, syster med man och världens bästa flickvän bland annat besökte "Jul på Liseberg". På söndagen såg jag matchen mellan Pixbo och Mullsjö. Fortfarande klappar en del av mitt hjärta för Mullsjö och jag led stora delar under matchen.
Jag såg ett lag som såg ut att ha förlorat matchen redan på förhand och ett lag där rädslan att förlora var större än viljan att vinna. För mig är det tydligt att laget saknar en riktig ledargestalt. Som skadade Andreas Elf för exempel.
Nu har jag bara sett de en match och ska inte såga de sönder och samman. För de liksom oss gäller det bara att inse läget och jobba ännu hårdare på varje träning och i varje byte.
På så sätt är idrotten ganska enkel. Det finns inga genvägar utan hårt jobb och extrem vilja är avgörande.

Tillbaka till Göteborg. "Jul på Liseberg" rekommenderas. Har en flickvän som är helt tokig i julen, men jag ska erkänna att också jag kom i julstämning. Tomteverkstad, mängder av lotterier, massa stämningsfulla julljus, bodar med julpynt och julmat var några ingredienserna. Som sagt, det rekommenderas.

Rekommenderar också ett inköp av Bruce Springsteen-boxen som kom ut i fredags. Bland annat innehåller den skivan "The Promise" där mängder av tidigare outgivna låtar finns med. Helt sjukt att Springsteen inte gett ut dessa på de 30 de funnits. Flera av låtarna är helt sjukt bra. Springsteen är kung. Helt klart.
Och kanske just "The Boss" är min allra största idol.
Någonsin.