Fernando, vem?

Jag hade det på känn, men vågade inte hoppas. Liverpool vann borta mot Chelsea!
Och samma dag meddelar "Foppa" att han gör comeback i Colorado och NHL. Snacka om en bra söndag!

Som jag skrev i förra bloggen var jag inte helt missnöjd med Torres övergång. Och mot Stoke fick jag ju den drömdebut av Suarez jag önskat mig. Men givetvis var det med viss negativ nervositet jag såg fram emot matchen mot Chelsea. Men så går Liverpool och vinner. Utan Torres. Utan Suarez och utan Caroll. Helt otroligt.
Var på förhand osäker, men nu vet jag att Kenny Dalglish är rätt man på rätt plats. Allt han säger, allt han gör. Allt är bra.
Men en sak gjorde i alla fall förre managern Roy Hodgson. Det var ju han som värvade Meireles. Tack för det, Roy!

Älskade förresten den banderoll Liverpoolfansen tryckt upp med hälsning till Torres. 18 ligatitlar och fem titlar i Europa.
Är Chelsea en större klubb?
Helt underbar ironi.

Lördagseftermiddagen tillbringades på Drammen travbana. Ett besök dit rekommenderas. Upplägget de hade under den här V75-dagen var helt suveränt och mycket publikvänligt. Bra publikplatser och kuskintervjuer inne bland publiken var två positiva ting. Dessutom gick spelet hyfsat och jag gick hem med mer pengar i plånboken än jag hade när jag kom.
Som en av få som var kvar under alla lopp fick jag dessutom blommor av en funktionär som tack för att jag "höll ut" hela dagen. Överraskande och lite humoristiskt.
Men som sagt, ett besök till Drammen travbane rekommenderas.

I NHL dominerar svenskarna stort den här veckan. Daniel Sedin gick upp i poängligatoppen och Johan Franzèn gjorde fem mål i en och samma match. Och nu ska dessutom "Foppa" alltså göra comeback. Många tycker det är patetiskt, men jag tror inte Forsberg gjort comeback om han inte varit helt säker på att han har något att tillföra.
Kanske kan han hjälpa Colorado till en slutspelsplats i den mycket jämna Western Conference?!

Dags att utvecklas!

Det har hänt en hel del sen sist jag bloggade. Inte minst i fotbollsvärlden, men det återkommer jag till lite längre ner.
Det har också dykt upp en ny innebandysida på nätet, nämligen innebandysajten.se. Tycker faktiskt att sporten innebandy är värd så många internetsidor som möjligt och välkomnar den här nykomlingen. Starten har oxå varit väldigt intressant, inte minst den intervju som gjorts med AIK-tränaren och landslagscoachen Ulf Hallstensson.
Hans tankar om hur innebandyn måste utvecklas och hur Sverige ska kunna komma tillbaka som världsetta är mycket intressanta.
Han menar att alltför många lag spelar en alltför destruktiv innebandy och där håller jag med. Svensk innebandy har blivit tråkig. Sedan kan jag tycka det är lite speciellt att detta kommer från Hallstensson som jag själv aldrig sett som nån gladinnebandyförespråkare.
Men bra tankar hade han.

Det är därför det är kul att vara tränare här i Norge. Här har innebandyn inte blivit så taktiskt styrd än. Här är det full fart framåt som gäller i de flesta lägen. Lite för ofta för att man ska vara nöjd som tränare, men norsk innebandy är faktiskt kul att se på och det borde fler upptäcka.
Men givetvis hade det inte gjort något om det norska spelet utvecklades lite både taktiskt och tekniskt.
Passningskvaliten borde absolut höjas och här handlar det om att börja i tidig ålder. Det största fokuset hos alla barn- och ungdomstränare borde vara passningskvalitet på alla träningar. Där har norrmännen fortfarande en del att lära av svenskarna. Farten finns ju här, men att kombinera fart med passningskvalitet är ingenting som kommer av sig självt. Det måste nötas och nötas. Och nötas.
Från tidig ålder.

Vi tog för övrigt en mycket viktig seger i helgen mot MG10 och sker det inget alltför oväntat i slutet av säsongen (och då menar jag både på och utanför banan) är chansen väldigt stor att vi håller oss kvar. Det känns skönt att det spöket kommer längre och längre bort.

Så till fotbollens galna värld. Självklart är inte Andy Caroll värd 35 miljoner pund, men det skiter jag i. Jag längtar som ett barn till julafton på att få se Caroll och Suarez ihop på topp i den röda tröjan.
Jag är alltså inte bara negativ till att Torres gått till Chelsea. Det som däremot stör mig är att Torres så ofta, bland annat i sina officiella memoarer, hyllat Liverpool som klubben i sitt hjärta och snackat om att tatuera in "You`ll never walk alone" och så vidare. Att då, i detta prekära läge som Liverpool befinner sig i, gå till en annan engelsk klubb blir bara för mycket. När han dessutom i intervjuer säger att han hoppas spela och göra mål mot Liverpool på söndag då vänder sig min mage ut och in (som Magnus Uggla sjöng i sin "Jag mår illa").
Hade Torres haft nån som helst självaktning borde han inte spela på söndag mot Liverppool.
Och sån är det med den saken!

Nu ska jag se Liverpool- Stoke. Får man hoppas på ett succèinhopp av Suarez?!