På äventyr i Polen

Blir en lång text med långa stycken i dag bara så ni vet.
Har haft en helt syk dag.
Hade avtalat att möta en spelare i det polska laget i en butik. Hade bara varit i denna butiken en gång tidigare och var lite osäker på vägen, men blev grymt stolt när jag hittade fram i min hyrbil, en gammal dieseldriven Ford Fusion (den är så gammal att det är kassettspelare och inte CD i den!).
Ställde mig utanför innebandyshopen (jag hade nämligen fattat det som att jag skulle få mera träningskläder), men ingen kom.
Men plötsligt öppnas granndörren till butiken och ut kliver en polsk dam i 60-årsåldern. Hon börjar snacka polska med mig och jag lyckas förstå att hon sett mig på internet och vet att jag är den nye förbundskaptenen.
Hon frågar vad jag gör där, men förstår inte ett skatt engelska.
Plötsligt frågar hon om jag vill ha kaffe, klockan är nu en kvart efter den tiden vi skulle mötas. Hela min hjärna skriker svara nej till kaffet, men plötsligt hör jag hur min mun öppnar sig och säger: Yes, please.

JAG SVARADE JA!
HALLÅ HUR DUM FÅR MAN VARA!
FÖLJA MED EN POLSK DAM IN I HENNES LÄGENHET?!!!!

Men det var alltså vad jag gjorde. Inne i lägenheten fanns hennes man som heller inte kunde ett ord engelska. Men kaffe fick jag. Plötsligt uppdagar sig en kille i 25-30-årsåldern. Det är det gamla parets son, Daniel, som tacksamt nog kan engelska.
De ringer då lite telefonsamtal och det visar sig att jag givetvis missuppfattat allt.
Det var till en matbutik jag skulle för att hämta ut lite matvaror att fylla kylskåpet med!

Men tro inte att historien slutar där. Nej, den här Daniel är väldigt ivrig av sig och dessutom arbetslös så han föreslår att han och jag åker på en sightseing. Han vill visa mig nåt gammalt slott.
Här försökte jag mumlande svara nej, men det accepterades inte. Sagt och gjort så drog jag o Daniel iväg. Först till den där matbutiken där stackars Piotr fått vänta på mig i nästan en timme och sen mot det där slottet.
På vägen dit körde vi in på den absolut minsta väg jag nånsin kört. Vägen ner till Sjömo-stranden vid Vättern vid Gustav Adolfsplanen (alla Habo-bor vet vad jag menar) framstår som rena Autobahn i jämförelse.
Vägen slutar vid en sjö där Daniel ber mig stanna bilen. Det gör jag och så går vi ut.
Ska erkänna att mina tankar for iväg här, men det var givetvis inget farligt utan han ville bara visa mig ett ställe som hans föräldrar hade.

Efter det drog vi till det här slottet som byggdes nån gång på 1200-talet tror jag. Det var ganska skoj att gå där och tacksamt nog var flera av guideskyltarna på engelska.
På hemvägen slog Daniel till igen. Han sa att vi skulle stanna på ett ställe, men vägrade säga vad. You´ll see, sa han bara.
När vi kommer dit ser jag världens skummaste berg o dalbana framför mig.
För alla som inte vet det så är Flume Ride och kanske Lisebergsbanan det enda jag åker på Liseberg. Berg- och dalbanor är inget för mig.
Särskilt inte ute i polska landsbygden bara kilometer från slovakiska gränsen.
Men innan jag vet ordet av är biljetten köpt och jag sitter fastspänd i en vagn på väg uppför världens brantaste backe.
Här trodde jag helt ärligt att min sista stund på jorden var kommen.
Men den här berg- o dalbanan var inte som andra. Här styrde man nämligen sin vagn själv genom att antingen bromsa eller ge fart.
Jag körde inte så fort nedför för att säga det sån.
Något som Daniel, som körde vagnen bakom mig, var lite besviken över. Så besviken att han ville att han o jag skulle åka tillsammans i en vagn. Då blir det mer tyngd och det går fortare, jag styr, sa han.
Men tro det eller ej: för första gången i dag klarade jag att säga nej. Nån andra tur blev det inte. Nån gräns får det faktiskt vara.

Efter det drog vi tillbaka till Nowy Targ och jag släppte av honom hos sig och jag drog hem till mitt.
En minst sagt surrealistisk dag.

Jag har nu lovat Cathrine att aldrig mer följa med nån polsk dam in för att dricka kaffe så några fler såna här äventyr från Polen blir det nog inte.

Men jag bloggar snart igen. Då ska jag berätta mer om innebandyträningarna.