Fullt upp

Dagarna går i ett för tillfället.
Turen till Harstad avlöstes ju av turen till Näsbyen den helgen som var.
Också denna veckan är mina dagar fullbokade. Kurs med jobbet i går kväll, nu ska jag snart in till Oslo på ett tvådagarsmöte med jobbet. I dag ska vi hålla på till typ 21-tiden i kväll och i morgon tar det slut 15.30.
Sedan ska helgen tillägnas åt föräldrarna. De kommer nämligen hit torsdag kväll.
Det är ett besök jag ser fram emot. De har nämligen med sig min inköpta diskmaskin.
Det blir starten på ett helt nytt liv för mig.
Ska även köpa ny spis, känner att den 1800-talsmodellen jag har nu har gjort sitt.
Men den duger åt grannarna Klara o Hanna som glatt tar emot min spis.

Någon måste gilla Liverpool. De får ju bara möta dynggäng i FA-cupen.
Fast jag håller ju fortfarande på Stoke.

Nu har jag förresten deppat färdigt efter Fredrikstadsmatchen. Det är nu viktigt att vi går vidare och faktiskt förstår att läget inte är krisartat. Vi ligger fortfarande över nedflyttningsstrecket och har ju dessutom Harstad bakom oss före strecket.
Visst skulle jag vilja haft fler poäng, men nån kris är det inte att prata om.
Däremot bör vi nog fundera på varför vi släpper in näst mest mål i serien och det är något vi redan börjat jobba med på träningarna.

Backade in i Fanus bil före träningen i måndags. Otroligt klantigt och pinsamt.
Skammen jag kände efter detta fick mig att gå igenom andra pinsamma ögonblick i mitt liv.
Det var lätt att hitta vad som ligger överst på listan.
Har ju ett förflutet som sportjournalist på bland annat Falköpings Tidning. I just Falköping var svenska pingislandslaget väldigt ofta på träningsläger.
Jag fick i uppdrag att åka o intervjua Jan-Owe Waldner en gång.
Intervjun gick helt ok, även om intrycket var att pingislegendaren var smått ointresserad av mina frågor.
Hur som helst tog intervjun snart slut och det blev dags för fotografering. Denna skulle jag också sköta själv. Vi gick då ner från läktaren och skulle ta oss in till pingisborden. Problemet var bara att det satts upp "sarg" runt pingisborden. Givetvis lyckades jag välta varenda sargbit när jag skulle klättra över.
Detta inför inte bara Waldner utan även övriga svenska pingislandslaget (både damer o herrar) som satt och förberedde sig inför träningen.
I det läget hade jag gärna blivit osynlig. Men det var bara att hålla god min och ta bilderna snabbt som fan och sedan löpa därifrån.

Nästa gång jag träffade Waldner (blev ganska många träffar med honom och de andra pingisspelarna genom åren) var han mycket trevligare. Om det berodde på att han tyckte synd om mig eller att jag hade med travprogram och började snacka trav vet jag inte...

Hinner inte blogga mer nu, ska försöka få mer tid över typ fredag.

Ha det!