Håller inte vad jag lovat

I slutet av förra bloggen lovade jag att jag nästa gång jag skrev skulle vara på bättre humör. Det är jag inte.

Och det stör mig. Jag borde vara glad. Liverpool slog United förra veckan, Godset säkrade nytt kontrakt, har haft min syster på besök i veckan och jag ska snart åka hem till Sverige för att fira Mullsjö AIS:s 20-årsjubileum.
Men jag klarar ändå inte att vara glad.

Grunden till det är givetvis gårdagskvällens match mot Bärums Verk. Trots ledning 5-1 inför sista torskade vi med 5-6, sista målet gjorde de på straff med 30 sekunder kvar att spela.
Tyngre förluster får man leta efter och det har inte blivit många timmars sömn i natt.
Direkt efter matchen riktades min ilska mot domarparet. Jag tycker fortfarande att de ändrade sin bedömningsnivå i sista perioden och att de inte helt klarade att fortsätta ha kontroll när tempot höjdes.
Men när jag var inne i deras omklädningsrum efter matchen hade vi en bra dialog och jag fick svar på deras syn. Jag är inte enig i allt som de sa, men köper mycket av det. Framför allt är jag nöjd med att de hade svar på frågorna och kunde förklara utan att komma med några dåliga ursäkter.

Men desto mer jag tänker på matchen kommer jag fram till detta: DET VAR INTE DOMARNAS FEL ATT VI FÖRLORADE MATCHEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Vi måste gå in i oss själva och fråga oss hur vi så fullständigt kan tappa en match som vi har full kontroll över i två perioder. I 40 minuter gör vi allt som vi sagt och så mister vi huvudena totalt i sista perioden. Bärums Verk gör vad de kan för att trasha sönder matchen och få oss ur balans. Det lyckas till 100 procent och det stör mig fruktansvärt mycket.
Man kan som sagt skylla hur mycket som helst på utvisningarna vi får, men ärligt talat hade vi domarna med oss också. Straffen vi fick (och missade) föregicks av Bärums Verk borde haft frislag, femminutaren de fick på slutet kan också diskuteras.
Nej, vi hade alla möjligheter att avgöra det här själva. Spel 5 mot 3 i över en minut, straffslag och mängder av chanser.
Och så möjligheten när Jaxx lyfter bollen mot ett tomt BV-mål (de har tagit ut målvakten). Bollen är på väg in i mål, men Bärums Verk har hunnit att byta och målvakten Johnny Wallenius flyger genom luften som Superman och räddar bollen.
Det är det absolut sjukaste jag sett på en innebandyplan.
Där borde speakern ha skrikit: JOHHNNNY WAAAALENIUS!

Hjälper alltid att skriva av sig sin frustration och långsamt börjar jag bli klar för helgen. Ska tillsammans med syster Anna nu sätta mig i bilen och köra hem till Habo. Middag hos världens bästa föräldrar, ett besök hos Victor o Camilla står på programmet i kväll.
I morgon är det Mullsjö AIS som gäller. De firar sitt 20-årsjubileum i morgon. Jag ska först spela en turnering där vi i Old Boys-laget antagligen kommer vinna hur lätt som helst.
Därefter väntar seriematch mot Färjestaden innan det blir bankett på hotellet i Mullsjö. Jag ska vara konferencier. Lite orolig över min heshet efter matchen i går, men räknar med att den släpper.

Och nästa gång jag skriver SKA jag vara på bättre humör!